Intervju med Annika Thor 2002 av Julia Frändberg
Uppdaterad nov 2015
- Har du alltid velat bli författare?
På den frågan svarar Annika att hon har tänkt bli författare ända sen hon var nio tio år.
- Men det kom andra saker emellan, jag fick andra intressen så det dröjde ganska länge innan jag började skriva böcker.
Annika berättar att hon har hunnit med att vara både bibliotekarie och journalist, och skrivit manus till teatrar och filmer. Hon berättar också att hon gillar att sitta och skriva på sitt sommarställe i Bohuslän. Hon försöker att vara där de första veckorna av själva "skrivprocessen". Annars sitter hon hemma i sin lägenhet.
- Skriver du nån särskild tid på dygnet?
- Ja, jag gillar att skriva på morgonen. Då är jag som klarast i huvudet. Sedan ändrar och stryker jag på eftermiddagarna.
Annika skriver på datorn, bara när hon antecknar skriver hon för hand. Hon tycker det är skönt att jobba som författare på heltid, "det är jobbigt att behöva splittra sig".
- Det betyder ju inte att jag skriver året runt, jag åker på författarbesök och pratar i skolor, och ibland kanske jag reser nånstans och så? Men just nu är det det enda yrket som jag har.
När jag frågar Annika vad hon tycker är jobbigast med att skriva böcker så tvekar hon lite innan hon svarar att man vet inte riktigt hur historien ska vara och när den inte riktigt går åt det hållet som man har tänkt.
- Då kan det vara svårt att tänka om och släppa dom idéer som man har haft från början. Det är ju roligt och också lite spännande, man blir ju överraskad själv. Men det kan vara lite svårt att acceptera att inte personerna gör som man vill. Det roligaste är nog när man börjar på en ny bok, man har hela boken framför sig och man kan göra precis vad som helst med den känns det som. Sen visar det ju sig ofta att man inte riktigt kan göra som man vill (skratt) men det känns väldigt roligt första dan när man sätter sig ner och skriver de första sidorna.
När Annikas första bok ”En ö i havet” kom ut så kom det inte som en chock att den skulle bli tryckt. När hon hörde av förlaget efter ett par månader sa de att de tyckte om den, men att de inte var riktigt säkra. Hon blev glad när de äntligen bestämde sig och sa att den skulle komma ut. Det var i januari och hon skickade in texten i augusti.
- Den skulle komma ut nästa år i april, alltså över ett år senare och det var lite trist att vänta så länge.
Annika berättar att den första idén om ”En ö i havet” var inte att skriva om andra världskriget utan att skriva om att bryta upp från sitt hem och komma till ett nytt land, ett nytt språk och ny miljö.
- Det kunde ju ha varit i nutid för det finns ju barn som kommer ensamma till Sverige idag också, men för mig så kändes det lättare att lägga det i historisk tid.
Hon läste mycket om flyktingar i nutid och flyktingar på den tiden, och mycket om kriget. Även om det inte i första hand handlar om kriget så var hon tvungen att veta mycket detaljer.
Att leva sig in i hur personer känner och tänker tycker hon är lätt:
- Det tycker jag egentligen är det lättaste, det kommer nästan av sig självt. Om jag kan skapa en situation kan jag också känna hur det känns i den situationen. Det svåra är att komma på vilka situationer som är bäst att berätta historien, var jag ska placera mina olika personer i för miljöer, i för konflikter och i för förhållanden till andra människor, för att få fram de känslorna som jag vill berätta om.
När Annika började skriva på ”En ö i havet” så tänkte hon sig inte en fortsättning. Det kom först när hon var färdig med den, och förlaget hade sagt ja. Näckrosdammen (andra delen) skrev hon färdigt innan ”En ö i havet” kom ut.
- Var det svårt att komma på hur det skulle fortsätta?
- Nej, inte den andra delen i alla fall för i slutet på ”En ö i havet” så finns det så mycket trådar som pekar vidare, det här med att hon ska få börja på läroverket, att hon ska få träffa Sven igen som hon blev lite förtjust i redan i första boken. Där gav det sig lite av sig självt kan man säga. Det svåraste var egentligen den tredje boken, då är det ett sånt stort hopp i tiden. Det är två år mellan andra och tredje delen, att hitta tillbaka in i historien, vad har hänt under de här två åren? Hur ska man berätta det så att läsaren förstår det? Och sen ändå börja på en ny historia. Det var den svåraste delen att skriva, den sista delen var också ganska lätt.
- När du sitter och skriver kommer du på vad som ska hända just då eller hittar du på det i förväg?
- Det är lite olika, de stora linjerna i handlingen har jag oftast tänkt ut i förväg. Men alla de små slingriga vägarna dit, dom kan komma väldigt mycket medan jag skriver. Och ibland kan faktiskt saker ändras ganska mycket.
Annika Thor kan inte riktigt komma ihåg hur många priser hon har fått, men runt åtta tror hon*.
Och hon aldrig skickat ett manus till nåt förlag som inte blivit antaget.
- Nej jag har faktiskt inte det, jag väntade liksom med att skicka in till jag kände att "det här tror jag på själv"
Intervjuade gjorde Julia Frändberg, september 2002.
Intervjun är reviderad av Barnens bibliotek och Annika Thor i november 2015.
*Det var nog en liten underskattning redan då, och sedan har det gått några år, så med årets Elsa beskowplakett är jag uppe i 15, säger Annika i nov 2015.