Helena Willis är illustratör. Många känner igen hennes bilder från böckerna om LasseMajas detektivbyrå.

På senare tid har hon börjat skriva också. I böckerna om Olga och Stefan är både texten och bilderna hennes. Och i Kaninkostymen, en bok som kommer ut i september 2008, har hon och Per Gustavsson gjort både texten och bilderna tillsammans.

- Men mest är jag bildmänniska, säger Helena. Och jag har alltid gillat barnböcker. Jag är rätt barnslig av mig. Det får gärna märkas på bilderna att jag har roligt själv när jag jobbar. Det här är min dröm, att få göra det som jag just nu håller på med!

Tecknat i Kamratposten

Helenas första uppdrag var att göra teckningarna till Kamratpostens korsord. Sedan illustrerade hon en lärobok som Martin Widmark skrev, och när han jobbade med den första LasseMaja-boken ville han att just Helena skulle illustrera den. Sedan dess har det blivit en lång serie detektivböcker, femton hittills, och en hel Vallebyvärld har vuxit fram.

Så här går det till:

- Jag får manuset, alltså texten, och jag läser igenom alltihop snabbt en gång. Sedan läser jag en gång till, långsamt. Det kommer genast massor av olika bilder i mitt huvud. Jag stryker under roliga situationer med en penna och sedan väljer jag ut dem som jag vill utgå från. I en LasseMaja-bok ska det vara tre till fyra illustrationer per kapitel. Men först av allt behöver förlaget ha omslaget så det gör jag före allt annat.

Diverse Vallebybor

Om boken handlar om ett mysterium i en kyrka, ett konditori eller i ett snickeri sätter Helena sig först vid datorn och googlar på sådana miljöer. Hon kollar noga hur olika redskap ser ut, och tittar på olika detaljer och föremål som hon kan ha användning för. Sedan tar hon fram sina papper.

Bilderna växer fram

- Jag ritar alltid med blyerts först. En figur, en möbel eller ett föremål på varje papper. Det blir som en samling pusselbitar. Sedan fyller jag i med pensel och tusch. När det är klart suddar jag ut blyertsstrecken, scannar in alla bilderna och lägger dem i ett dokument i datorn. Det är jättebra för sedan kan jag ändra olika detaljer som jag vill. I datorn färglägger jag om det ska bli en färgbild, annars fyller jag i med olika toner mellan svart och vitt.

Figurerna får liv

För att göra en färdig bild klipper Helena ut de olika figurer och saker som ska vara med och klistrar ihop dem på samma sida. Hon förstorar eller förminskar så att allt passar in.

- Något som är jätteviktigt är figurernas ögon och hur de riktar blicken. Därför lägger jag alltid till de svarta plupparna i ögonen i datorn. Då kan jag sedan ändra figurernas miner och lägga till eller ta bort som jag vill.

Helena gillar att teckna gamla människor. De kan bli fina figurer.

- Det är roligt med rynkor. Francy Vik i Saffransmysteriet, är en av mina favoriter. Hon är en tuff gammal tant med rollator med framlykta och allt. Fotbollstränaren Franco Bollo är också rolig, och prästen är jätterolig! Han är så virrig och prillig. Polisen är lite ynklig och tafatt, Sara och Dino på kaféet är snälla och Lasse och Maja är bra på att driva historien framåt. De är lika smarta, men Maja är nog lite tuffare än Lasse.

Allt måste stämma

På förlaget granskar redaktören bilderna och undersöker att de passar ihop med texten. Hela berättelsen är som en lång kedja där allt måste falla på plats. Ett krux är att det måste finnas utrymme för illustrationerna på rätt boksida.