Intervju med Martin Widmark

Varför blev du författare?
Jag blev författare för att jag började berätta rövarhistorier för min son när vi var på väg till dagis. Jag tyckte det var väldigt kul och sedan har det fortsatt. Det som slog mig var att det var så enkelt. Man ska inte göra det så svårt för sig. Man är på promenad i skogen och så plötsligt hittar man ett gammalt sjörövarsvärd bakom en sten och sedan är man igång.

Se till att berätta en riktigt bra historia och då ska du se att de lyssnar på dig. Jag kände det direkt när jag berättade för min son och jag kände det sedan när jag började skriva.

Du skriver om allt ifrån pensionärer som rånar en bank till Rakel i rymden. Kan du berätta lite hur du gör?
Jag startar ofta i någon känsla av att det där skulle man kunna skriva om och så funderar jag fram och tillbaka. Miljön kommer nästan alltid först. Sedan tänker jag: Vad skulle kunna hända i den miljön? Vad skulle kunna hända i simhallen? Det finns något visst som kan hända i en simhall. Det blir inget bankrån i en simhall. Men däremot kan det försvinna saker ur värdeskåp. Jag börjar i en miljö. Det är likadant med Rakel i rymden eller pensionärerna.

I elfte timmen-serien startade med en känsla av att man inte är värd något när man fyllt 65. Min pappa blev pensionär och han blev superdeprimerad när han gick i pension. Det där fick mig att fundera. Så där vill inte jag ha de när jag blir gammal. Att man plötsligt slutar fråga vad jag tycker bara för jag har fyllt 65. Det är något knäppt med det där alltså.

Med I elfte timmen-serien ville jag ge pensionärerna en röst. Jag ville visa att människor som har levt ett långt liv och fortfarande har mycket i sig, inte bara är något man ser rakt igenom. Jag tror att pensionärer blir tråkiga, gamla och grå för att man förväntar sig det av dem. Det är ingen som förväntar sig att en pensionär ska ha en knallröd scarf. Jag tycker det är lite sorgligt att man inte vågar leva så länge man lever. Det finns de som gör det och visar att det går. Där startade den berättelse och när jag började skriva fick jag plötsligt själv för syn på dem på ett nytt sätt. Ja, där står Oswald och väntar på grön gubbe.

Har du något knep när du ska komma på något att skriva?
Jag brukar gå och låta den där historien rulla runt i huvudet några dagar innan jag börjar sätta mig ner. Sedan ritar jag ner berättelsen. Det blir mycket bilder och stödord. Knepet är väl att vänta lite med att bestämma sig. Att kunna tänka över ämnet några dagar extra kan vara ett knep. Hänger du kvar över ämnet ett tag kanske du hittar andra ingångar eller en annan problematik.

Sedan kör jag igång en oerhört detaljerad planering. Till vissa böcker vet jag nästan ner på kapitelnivå vad som ska hända. Då vet jag också att berättelsen funkar när jag börjar skriva den och behöver inte vara orolig att lägga fyra veckors skrivande på något som inte blir något.

Har du gjort något annat än att skriva böcker?
Jag har jobbat som lärare och på fabrik. Jag har även jobbat på sjukhus och ålderdoms- och servicehem, så jag har sett lite andra saker i livet. Jag började skriva böcker när jag var 39 år.

Berätta om en person i dina böcker.
Både David och Larissa ligger mig varmt om hjärtat. David är i verkligheten en gammal klasskompis från årskurs två som heter Anders, som var dundersmart. Men det där ställde liksom till det för honom. De som är supersmarta får sitta väldigt mycket och titta ut genom fönstret för de är före alla andra. De får tråkigt. Så var det för Anders också.

Men i min värld får han träffa Larissa, som är en av de tjejerna som jag har träffat, som kommer från Ryssland, Polen eller andra länder i öst. Tjejer som kom till Sverige för tio år sedan med väldigt stor respekt för skolan.

Om jag, som elev, lägger ner mycket tid på att lära mig saker och tar mitt ansvar - då har jag också rätt att ställa krav på skolan, säger Larissa. David har suttit år efter år och bara glott ut genom fönstret. De där två hittar varandra. Han vaknar till liv och känner att han har rätt att ställa krav på en bra skola även om han har det lätt för sig. Det är två personer som jag har tänkt mycket på i mina böcker.

Vad gör du om du kör fast i skrivandet?
För det första får man vara lite tjurskallig och sitta kvar ett tag. Men sedan kan man känna att det inte går. Det har oftast att göra med lust. Om jag av någon anledning inte är glad en dag, då funkar det inte för mig. Då försöker jag ge mig själv ledigt och städa, putsa fönster, åka och tvätta bilen eller snickra. Göra något annat som i varje fall är lite halvnyttigt, även om man skolkar från jobbet. Jag har jobbat i 25 år innan jag blev författare och är van vid att jobba måndag till fredag. Att sluta vid tolv för att man inte ger sig själv inspiration är inte en godkänd ursäkt. Jag är hård mot mig själv. Men när jag väl kör fast, försöker jag göra något helt annat. Sedan är det oftast inga problem att komma tillbaka igen.

Vad är det roligaste med att skriva böcker?
Det roligaste är att skapa världar och att samarbeta med människor. Ju mer poppis och känd man blir, desto roligare människor får man jobba med. Det är faktiskt så. Nu har jag just gjort en sagobok ihop med Louise Hoffsten, som har gjort musiken. Hon läser sagan och sedan finns musiken med efter sagan. Hon har gjort musiken ihop med Peder af Ugglas och Georg Riedel.

Den stora fördelen när man blir ett namn är dels att få jobba med folk som är duktiga och dels att man kan få göra sin röst hörd i andra frågor. Nu ska jag till Sveriges radio. Vi ska planera en serie i P1 där vi ska prata om idrottsrörelsen i Sverige.

Vad är det svåraste med att skriva böcker?
Jag tycker inte det är svårt, faktiskt.

LasseMaja finns ju också som dataspel. Hur ser du på att en skriven berättelse blir dataspel?
När det är så stort som LasseMaja då dyker det upp önskningar att göra saker i LasseMajas namn, som inte alltid stämmer med mitt eller Helenas sätt att se på människor. Vi har gjort precis som Astrid Lindgren. Hon gjorde en smart grej. Hon sa nej till allting som gick att stoppa i munnen. Där hittade hon gränsen för godis, kex, saft och så.

Men vi har sagt att det är kul om man gör grejer som uppmuntrar till lek, någon aktivitet eller något som känns kreativt. När det blir en skön känsla runtomkring det och inte bara att konsumera. Jag har inga problem med att LasseMaja är kommersiellt och att det går bra. Men man får se upp så att man inte gör det för pengarnas skull, får då tror jag det börjar komma ut dåliga grejer.

Har du någon favoritplats och varför tycker du om den?
Jag är otroligt förtjust i Rom. Min frus lillasyster bor där. Hon driver en restaurang. Där sitter jag väldigt gärna och glor och filurar över livet. Jag har varit väldigt mycket i Rom genom åren, varit på i skolor, jobbat och hälsat på min svägerska. Rom har blivit lite av min andra stad.

Hämtar du mycket inspiration därifrån också?
Ja, det gör jag faktiskt. Jag är jätteintresserad av historia. Det är svårt att inte tycka om Rom då. Man blir så där riktigt tagen när man går fem meter på Kejsar Augustus paradgata nere i Forum Romanum, då är det svårt att inte gå igång. Det är så fint. Innerstaden är ganska liten. Man kan gå från ena änden till andra på en halvtimme. Sedan kan man alltid ha en hundralapp i fickan, så man kan ta en taxi om man kommer fel.

Det blir inte så mycket måla på huset eller annat att göra nu med andra ord?
Jag brukar faktiskt kunna stänga av. Men då stänger jag av helt så jag glömmer möten och allt. Finns det något som kan engagera mig mer än att skriva, så är det att snickra. Det kräver hela min tankekraft. När de spelade in julkalendern hade de ett sådant där superviktigt första möte, där alla skulle träffa alla, journalister, regissörer och jag. Då höll jag på att gjuta hemma och cementbilen skulle komma och fylla en form. De ringde och undrade var jag var någonstans. Jag hade glömt bort mötet helt och de fick hålla det där mötet utan mig.