Intervju med Tove Berggren
Varför blev du författare?
Jag har skrivit dagbok, dikter, sagor och berättelser ända sen jag var barn och har nog i hemlighet alltid drömt om att bli barnboksförfattare. Jag skriver för att jag inte kan låta bli, och för att jag har så många tankar och känslor i mig som vill bli berättade. När Bonnier Carlsen ringde i september 2011 och sa att de hade godkänt mitt manus om Lennart Lordi, så kändes det som jag hade tagit OS-medalj. Det är det tredje största ögonblicket i mitt liv – och jag har två barn!
Gör du/har du gjort något annat än att skriva böcker?
Jag har jobbat på resebyrå, varit reseledare för Fritidsresor och skrivit manus för TV-såpan Vita Lögner som gick på TV3. Storskurken i serien var tevekocken Per Morberg. Han var verkligen jätteläskig!
Berätta om en person i dina böcker:
Då väljer jag Maria, Maria White som heter vit men är svart eftersom hon kommer från Kenya. I Lennart Lordis första loggbok uppstår en speciell vänskap mellan dem och i andra loggboken blir de ihop. Det mesta är olika mellan henne och Lordi och det är väldigt kul att skriva om, tycker jag. Hon är svart, han är vit, hon är snabb, han är långsam, hon bor själv med sin pappa, han bor med en stökig familj. Och det känns grymt spännande (för att använda Lordis uttryck) att nu försöka skriva deras berättelse genom hennes ögon och med hennes röst. För hon låter såklart inte som Lordi.
Är det något i dina böcker som har hänt på riktigt?
Ja, faktiskt en hel del! Min farbror stod på händer på Cheopspyramiden 1964 – på riktigt. En gång hade min lillebror och jag ett ketchupkrig precis som Lordi och Ernst. Jag har också haft en nerförsbacke inomhus och en Spindelkvinna under toatröskeln. Min sons första flickvän kallade honom för Bambi på is och det kallar ju Maria Lordi för när de åker skridskor. När min dotter gick i tvåan kom hon en dag hem och sa: hypernervokustiska diafragmakontravibrationer (som betyder hicka på latin!) Och historien om fisken som ramlar ner från himlen är alldeles sann, säger min pappa.
På bilderna här kan vi se Tove med en del av sin stensamling och när hon klättrar i ett träd i sin trädgård.
Vad har varit din största inspirationskälla någonsin?
Allt jag har känt och varit med om ger mig inspiration, tror jag. Men jag får verkligen inspiration från det mesta – människor, olika miljöer, stämningar, årstiderna, något mina barn säger eller gör, något jag ser eller läser.
Vad gör du när du inte jobbar?
Jag gillar att baka, resa till nya platser, vara med mina barn, fota, gå på loppis och leta roliga saker, samla tankar och idéer.
Hur kommer du på vad du ska skriva om?
Jag är som ett sånt där klistrigt flugfångarpapper som allt fastnar på. Oftast är jag jätteglad för det, men ibland önskar jag att var lite mindre klistrig…Vissa nätter får jag tända lampan flera gånger för att skriva ner en replik eller en scen, för annars är jag rädd att jag har glömt det när jag vaknar.
Vad gör du om du kör fast i skrivandet?
Då dammsuger jag eller tar en långpromenad. Eller börjar i en annan ända av manuset. Eller tittar igenom mina pärmar med tidningsurklipp och idéer. Eller så sitter jag envist kvar vid tangenterna och försöker bota skrivkrampen genom att skriva mig ur den. Det kanske låter konstigt men oftast fungerar det.
Vad är det roligaste med att skriva böcker?
Att skapa karaktärer och berättelser som inte fanns innan jag hittade på dem. Att själv bli överraskad över hur coolt det är med fantasi. Och att tänka på de barn och vuxna som kommer att hålla i min bok och läsa det jag har skrivit!
Vad är det svåraste med att skriva böcker?
Det kan kännas lite ensamt ibland och ibland har jag så många tankar och idéer i huvudet att jag har svårt att koncentrera mig på något annat.
Har du några råd till den som vill bli författare?
Att läsa och skriva mycket. Att skriva om det man har lust att skriva om. Och att dela det man skriver med andra.