En plats är tom
av Annika Thor

AVSNITT 1

En plats är tom i vårt klassrum. Det är platsen bredvid min. Och fast det är skolavslutning och jag har ny klänning och hela sommarlovet framför mig är jag inte glad. Det känns tomt inuti mig också, lika tomt som på stolen bredvid mig. Stolen där Aisha inte sitter, stolen där hon aldrig mer ska sitta.

Sommarlovet kommer att ta slut och vi kommer att börja i femman, men Aisha kommer inte att vara här. Inte på mattelektionerna och inte på gympan och inte i matsalen. Inte på skolgården när vi har rast och inte bredvid mig på väg från skolan. Ingenstans där jag är kommer hon att vara.

Men jag ska börja från början, så att ni förstår.

Det finns flera barn i vår skola som kommer från andra länder. De bor med sina familjer i ett stort gammalt hus vid sjön, medan de väntar på att få veta om de får stanna i Sverige. Det där huset hade stått tomt ganska länge innan de utländska familjerna kom dit för lite mer än ett år sen. Innan dess var det ett ställe dit sjuka människor kom för att vila upp sig, har mamma berättat.

En del människor i byn tyckte inte att det var bra att utlänningar fick flytta hit. Men mamma sa att de som kom hade flytt från krig och andra hemska saker och att de måste få bo nånstans där det var lugnt och fint. Mamma tyckte att det var bra att de kom just till vår by, för då skulle det bli fler som handlade i ICA-affären där hon jobbar, och då skulle den inte behöva läggas ner.

Pappa sa ingenting, för då hade han redan flyttat ifrån oss och byn.

Om jag skulle ha kommit ny till en klass skulle jag ha känt mig blyg och lite rädd. Jag skulle ha varit ganska tyst och försiktig. Men sån är inte Aisha. Hon stod innanför klassrumsdörren och tittade på alla oss som satt i våra bänkar och räknade mattetal, och hon såg inte det minsta blyg ut. Tvärtom – hennes blick rörde sig nyfiket från den ena till den andra av oss. Hon nästan stirrade, kan man säga, och när hon såg på mig blev jag generad och tittade ner i bänken.

Hon var ganska lång och hade gympaskor och jeans och en tröja som var lite för stor, som om hon hade fått ärva den av nån som var äldre. Runt huvudet och halsen hade hon virat en sjal så att håret inte syntes.

Karin, vår fröken, sa att Aisha skulle börja i klassen och att vi skulle hjälpas åt att ta hand om henne. Sen tittade hon runt i klassrummet. Där fanns bara en ledig plats, längst fram bredvid Ville.

– Elsa, sa Karin. Kan du vara snäll och sätta dig bredvid Ville? Så kan Aisha sitta bredvid Liv.

Elsa och jag tittade på varandra. Vi ville inte alls dela på oss, och Elsa ville förstås inte sitta med Ville som är ganska stökig.

– Måste jag? sa hon.

Karin suckade.

– Snälla Elsa, sa hon. Gör nu bara som jag ber dig.

Elsa tog sin mattebok och räknehäftet och sina pennor och gick fram och satte sig bredvid Ville. På vägen dit vände hon sig om mot mig och gjorde en ful min. Jag gjorde en likadan tillbaka, för jag såg att Karin inte tittade på mig just då.

– Så där, sa Karin. Aisha, nu kan du sätta dig där.

– Förstår du? lade hon till, för Aisha rörde sig inte utan stod kvar där hon stod.

Aisha svarade inte. Hon knyckte på nacken och gick fram till platsen bredvid min. Just när hon var framme gjorde hon en min som var ännu fulare än våra. Karin måste ha sett det, men hon låtsades inte om det. Hon bara gav Aisha en mattebok och ett räknehäfte och visade henne var vi var i boken.

– Förstår du det här? frågade hon. Har du räknat såna tal förut?

Aisha nickade.

– Jag kan, sa hon.

– Bra, sa Karin. Liv kan hjälpa dig om det är nåt som du inte förstår. Eller hur, Liv?

Jag nickade också, fast egentligen hade jag inte alls nån lust. Varför just jag? tänkte jag. Karin kunde lika gärna ha satt Aisha bredvid nån annan.

Karin gick runt i klassrummet och förklarade för dem som behövde hjälp. Aisha satt lutad över sitt häfte och räknade. Spetsen på hennes tunga stack ut litegrann när hon tänkte. Den såg väldigt skär ut mot hennes bruna hud. Det var ganska gulligt, tänkte jag, men jag ville ändå inte att hon skulle sitta där i stället för Elsa.

Plötsligt rätade Aisha upp sig och tittade sig omkring. Så sträckte hon ut ena handen efter suddgummit som låg på min bänk. Det var inget vanligt suddgummi, utan ett fint som såg ut som en liten glasstrut. Utan att fråga tog hon det bara och suddade hårt i sitt häfte, så hårt att det skära som skulle föreställa glassen lossnade från struten.

– Vad gör du? sa jag. Du hade sönder det!

Aisha tittade ilsket på mig.

– Jag vill inte sitta bredvid dig heller, fräste hon. Om du trodde det!

Kanske sa hon inte precis så, för då, i början av hösten, pratade Aisha inte så bra svenska ännu. Men jag förstod att det var det hon menade.

Hon slängde tillbaka de två bitarna av suddet på bordet framför mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Så jag sa ingenting alls, jag bara fortsatte att räkna ända tills det ringde ut och vi skulle ha rast. Jag sa ingenting till henne då heller utan gick bara förbi henne ut i korridoren där Elsa och Sofia väntade på mig.

Det var så det var, den första dagen när jag träffade Aisha. Innan jag visste att hon och jag har samma namn. 

AVSNITT 2

Det gick några dagar. Aisha och jag satt bredvid varandra på lektionerna, men vi pratade inte med varandra och på rasterna var jag med Elsa och Sofia som vanligt. Jag kunde ju ha frågat Aisha om hon ville sitta med oss i matsalen, men det gjorde jag inte. Ibland satt hon tillsammans med en pojke som hade börjat i sexan och som var så lik henne att det syntes att han var hennes bror. Jag såg henne aldrig prata med nån annan än honom de där första dagarna.

Några gånger märkte jag att Karin tittade på mig på ett särskilt sätt, som om det var nåt hon ville att jag skulle göra. Jag förstod ju att hon ville att jag skulle börja prata med Aisha och låta henne vara med oss på rasterna, men jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Jag kände mig blyg och jag var rädd för att Aisha bara skulle bli arg igen, om jag sa nåt till henne.

Till slut var det hon som började prata med mig. När sista lektionen på fredagen var slut och vi höll på att samla ihop våra saker i skolväskorna vände hon sig mot mig och mumlade nånting som jag knappt kunde höra. Det enda jag hörde var orden ”samma namn”.

– Vad då, sa jag, vad menar du? Samma namn?

– Du och jag, mumlade hon. Samma namn.

Jag fattade fortfarande inte vad hon menade. Aisha och Liv, hur kunde det vara samma namn?

– Aisha är liv, sa hon. Samma sak, annat språk. Aisha och Liv. Blir vänner. Jag och du.

Då förstod jag till slut att Aisha betyder liv. Att vi har samma namn fast på olika språk. Att vi hörde ihop på nåt sätt, fast vi inte kände varandra ännu.

Det gick fort för Aisha att lära sig svenska, nu när hon hade några att prata med. På rasterna och i matsalen var vi för det mesta alla fyra: Elsa, Sofia, Aisha och jag. Men på väg hem från skolan var det bara vi två, för vi bodde åt samma håll och de andra åt andra hållet. Efter ett tag började Aisha följa med hem till mig. Vi gjorde choklad och mackor till mellanmål och satt i mitt rum och spelade spel eller ritade. Aisha är mycket bättre på att rita än jag. Hon kan rita av folk så det ser alldeles likt ut. Ibland kom mamma hem från jobbet medan Aisha var kvar, och då brukade hon fråga om Aisha ville stanna och äta middag med oss. Men det ville hon aldrig, hon sa alltid att hon måste gå hem och passa sina småsyskon.

Aisha har en storebror och två syskon som är yngre än hon. Hennes lillebror gick i tvåan i vår skola, men den minsta systern var bara ett år. Aisha tyckte att det var konstigt att jag inte hade några syskon, sa hon. Jag sa att det var mamma och pappa som hade bestämt det.

– Jobbar din pappa mycket? undrade hon. Han är ju aldrig här.

Jag fick en klump i halsen. Det får jag alltid när jag tänker på pappa. På att han inte vill bo här, med mamma och mig, utan i stan tillsammans med sin nya fru och deras bebis. Jag är hos dom varannan helg, och jag har ett eget rum i lägenheten, men det känns ändå inte som hemma, utan som om jag är där och hälsar på. Jag försökte förklara det för Aisha, men jag vet inte om hon förstod.

– Du träffar honom ju, sa hon. Han är inte borta, inte på riktigt.

Då kom jag att tänka på att Aisha aldrig sa nåt om sin pappa. Sin mamma pratade hon ofta om, sa att hon måste gå hem för annars skulle hennes mamma bli orolig eller att hennes mamma hade bett henne gå och handla på vägen hem. Men om sin pappa hade hon aldrig sagt ett enda ord.

– Din pappa då? sa jag. Är han inte här med er?

Hon svarade inte. Det kom nåt svart i hennes blick.

– Jag måste gå nu, sa hon. Hej då.

Innan jag hann säga nånting var hon ute ur rummet och höll på att snöra på sig gympaskorna i hallen. Jag följde efter henne och tänkte fråga vad det var för fel, men just då kom mamma in genom ytterdörren och ställde ner ett par matkassar på hallgolvet. Det hade börjat snöa, så hon stampade av stövlarna och borstade bort lite snö från jackan.

– Hej, älskling, sa hon. Hej, Aisha, ska du gå?

Aisha bara nickade och rusade ut genom dörren utan att stänga den efter sig. Mamma tittade efter henne.

– Har hon fortfarande de där tunna skorna? sa hon. Det är alldeles för kallt. Jag ska leta fram dina gamla vinterstövlar från i fjol, jag tror hon har mindre fötter än du.

Sen tittade hon på mig och frågade:

– Har det hänt nåt? Är ni osams?

Jag skakade på huvudet. Jag visste inte hur jag skulle förklara vad som hade hänt, jag förstod det ju inte själv.

– Kom och sätt dig, sa mamma. Så får vi prata lite.

Vi satte oss i soffan och mamma sa:

– Du är väldigt mycket med Aisha nu, eller hur?

– Ja, sa jag.

– Elsa då? sa mamma. Och Sofia? Är du inte med dem längre?

– Jo, i skolan.

– Vet du, Liv, sa mamma. Det är bra att du är vän med Aisha. Men du skulle kanske vara lite mer med dina gamla kompisar också.

Jag förstod inte varför hon sa så. Tyckte hon inte om Aisha? Det verkade ju som om hon gjorde det.

– Aisha är min bästa vän, sa jag tyst. Jag vill helst vara med henne.

– Jag förstår det, älskling, sa mamma. Men Aisha kanske inte alltid kommer att vara här. Och då kan du bli ensam, om du har tappat kontakten med Elsa och Sofia.

– Varför ska hon inte vara här? frågade jag.

Mamma suckade.

– Du vet, sa hon, att de som bor i flyktingboendet inte ska stanna där för alltid. En del kanske flyttar nån annanstans. Och en del får inte vara kvar i Sverige alls.

– Får Aisha inte vara kvar? sa jag, och jag hörde att min röst darrade.

– Det vet jag inte, sa mamma. Jag hoppas det. Men tänk lite på vad jag sa förut.

Hon reste sig och gick ut och hämtade matkassarna. Jag gick in på mitt rum och slängde mig på sängen. Allt kändes fel.

AVSNITT 3

Mina vinterstövlar från förra året passade Aisha precis. Hon är längre än jag, ändå har hon mindre fötter. Jag kommer ihåg att vi tyckte att det var konstigt.

Aisha hade aldrig sett snö förut. Första dagen som det låg snö på marken tog hon upp lite i handen, luktade på den och stack ut sin skära tunga för att smaka. Sen kastade hon sig ner i snön, ungefär som man slänger sig i vattnet på sommaren när det är varmt, och rullade runt i den. Jag visade henne hur man kunde göra snöänglar om man låg på rygg och rörde på armarna och benen. Vi kramade snöbollar och slängde på varandra, men bara löst, på skoj.

När höstterminen tog slut kändes det som om Aisha alltid hade gått i vår klass. Hon var precis som vem som helst, utom att hon fortfarande sa fel på en del ord, fast inte så ofta.

Det enda som var ovanligt med att vara kompis med Aisha var att jag aldrig hade följt med hem till henne. Hon frågade aldrig om jag ville, och jag frågade inte om jag fick.

Men så, en av de sista dagarna före jul, ringde hon och sa att hon hade en present till mig. Mamma och jag skulle åka till mormor och morfar över julen, och jag hade berättat för Aisha hur vi brukade fira med julklappar under granen. Aishas familj firade inte jul, men jag hade förstås köpt en julklapp till henne ändå, ett armband som låg i en fin ask. 

– Vill du komma hit? sa jag, men då sa hon att jag kunde komma till henne om jag ville. Hon skulle möta mig vid avtagsvägen som går upp till det stora huset vid sjön, det där flyktingarna bor.

Jag fick bråttom att slå in den lilla asken i julpapper. Sen tog jag på mig jackan och skorna och gick. På långt håll såg jag Aisha stå och vänta där avtagsvägen började. Hennes röda sjal och jacka lyste mot snön.

Vi gick tillsammans upp mot huset, uppför trappan och in genom den stora dubbeldörren. Där inne luktade det ovanligt, men ganska gott. Vi fortsatte uppför innertrappan till en korridor med många dörrar. Aisha öppnade en av dem.

– Kom in, sa hon. Här bor vi.

Rummet var inte särskilt stort. Längs ena väggen stod en bäddsoffa och intill den en spjälsäng. Vid väggen mitt emot var det ett slags kök med diskbänk och spis. Mitt i rummet fanns ett matbord med fyra vanliga stolar och en barnstol. Aishas mamma satt vid bordet och matade det minsta barnet. Mamman var lik Aisha, men hon hade ledsnare ögon. När vi kom in började hon prata med Aisha på ett språk som jag inte förstod. Aisha svarade och jag hörde att hon sa mitt namn. Sen reste sig mamman och kom fram till mig. 

– Aisha, sa hon och pekade på Aisha.

– Aisha, sa hon en gång till och pekade på mig.

Jag förstod att Aisha hade berättat för henne att våra namn betydde samma sak.

– Liv, sa jag och pekade först på mig själv, sen på Aisha.

Mamman log med munnen, men ögonen var fortfarande ledsna.

– Kom, sa Aisha och gick genom rummet till en dörr som stod halvöppen. Innanför den fanns deras andra rum, med en våningssäng och en säng till. På den låg Aishas storebror och läste en serietidning. Han tittade upp och sa ”hej”, sen fortsatte han att läsa.

Ovanför översängen hade Aisha tejpat upp bilder på djur och några av sina egna teckningar. På undersängen låg lite saker som måste vara hennes lillebrors. Honom hade vi sett på gården utanför, där han lekte med några andra barn.

Jag tog fram asken med armbandet och gav den till Aisha. Hon öppnade paketet och såg nästan förskräckt ut.

– Har du köpt det? Till mig? frågade hon.

– Ja, det är klart, sa jag.

– Det är för fint, sa hon. För mycket pengar.

– Det var inte så dyrt, sa jag. Jag fick pengar av mamma att köpa julklappar för.

– Din mamma är snäll, sa Aisha.

– Din med, sa jag, för det märktes fast jag inte kunde förstå vad hon sa.

Och så kunde jag inte låta bli att fråga igen, fast jag borde ha förstått att jag inte skulle göra det:

– Men din pappa? Var är han?

Aishas glada ansikte stelnade och blev som en mask.

– Borta, sa hon kort. Död.

Död! Det hade jag inte kunnat gissa. Ingen som jag kände hade en pappa som var död.

– Blev han sjuk? frågade jag. Var det därför han dog?

Aisha tog ett steg närmare mig. Hon höll händerna knutna framför bröstet, som om hon skulle boxas.

– Vill du veta? sa hon med en hård, arg röst. Vill du veta varför pappor dör i mitt land?

Nej, det ville jag inte! Det kändes i hela kroppen att det som Aisha tänkte berätta var nåt som jag helst inte ville veta. Jag skakade på huvudet, men hon fortsatte ändå:

– Dom kom och tog honom. På natten. Först trodde vi att han kanske skulle komma tillbaka, men efter flera veckor fick mamma veta att han var död.

– Vilka? viskade jag. Vilka var det som kom?

– Soldaterna!

Aisha nästan skrek.

– Du fattar visst ingenting. Du som alltid har bott här där allt är så fint och som inte har varit med om nånting hemskt i hela ditt liv. Gå! Gå din väg!

Aishas bror sänkte serietidningen och sa nåt till henne. Fast jag inte förstod orden fattade jag att han sa åt henne att sluta bråka. Hon skrek nånting tillbaka till honom och de fortsatte att gräla på sitt språk, som om jag inte hade varit där.

Det var fegt av mig, jag vet. Men jag gick ut ur deras rum, genom det andra rummet och vidare ut i korridoren, nerför trappan och ut ur huset. Jag hade gått nästan hela vägen hem innan jag kom ihåg att Aisha inte hade hunnit ge mig sin present.

AVSNITT 4

Hela julen hos morfar och mormor tänkte jag på Aisha och på vad jag hade gjort för fel och på hur ledsen Aishas mamma hade sett ut när jag gick därifrån. Jag trodde inte att Aisha och jag skulle kunna bli vänner igen. Det är klart att jag hade bråkat med kompisar förut, men ingen hade blivit så arg på mig som hon var då, inte på det sättet.

Men dagen före nyårsafton ringde det på dörren. Mamma var på jobbet och jag var ensam hemma. När jag öppnade stod Aisha utanför.

– Du glömde din present, sa hon och sträckte fram en pappersrulle omknuten med ett rött band.

Precis som om ingenting hade hänt, som om allt var som vanligt igen. Jag tog emot pappersrullen, knöt upp bandet och rullade ut papperet.

Det var en teckning som föreställde två flickor som höll varandra i handen. Jag såg med en gång att det var Aisha och jag: en ljushårig, en brun med sjal om huvudet. Ovanför stod våra namn: Aisha och Liv. Men mitt namn stod ovanför den mörka flickan, med ett hjärta ritat omkring, och Aishas namn ovanför den ljusa. Kring det fanns inget hjärta. Jag pekade på namnet och sa:

– Men hjärtat, då?

– Det får du bestämma, sa Aisha.

Jag hämtade en blyertspenna och ritade ett hjärta runt hennes namn. Sen satte jag upp bilden på väggen ovanför min säng.

I mars hade snön börjat smälta på de soligaste ställena och det droppade från taken. Men i skuggan låg den kvar och hade fått en tunn skorpa av is. Aisha och jag hade gått en bit upp i skogsbacken bakom skolan när vi fick syn på tre figurer ett stycke bort. En var liten och hade en blå jacka, de andra två var större och stod på varsin sida om den mindre, som om de försökte hindra honom från att ta sig därifrån. När vi kom närmare såg vi att den lille i blå jacka var Aishas lillebror Abdi och att de två stora var Ville och Axel i vår klass. Ville puttade till Abdi så att han satte sig i snön.

– Åk hem! hörde vi Ville säga. Åk hem till dom andra aporna! Och ta din kaxiga storasyrra med dig!

Abdi försökte ta sig upp på fötter, men Ville knuffade omkull honom igen. Axel stod och samlade upp snö i händerna. Han gick fram mot Abdi och sa:

– Vill du att jag ska tvätta dig i fejset? Så du ser ut som vanligt folk?

Abdi svarade ingenting, han var nog för rädd. Jag såg hur Aisha böjde sig ner och tog upp en handfull snö, hon också. Hon kramade den hårt, hårt, så det blev som en boll av is. Hennes ögon blixtrade svart.

Killarna hade sett oss nu, men det fick dem inte att lägga av. Tvärtom – Ville flinade och sa:

– Kolla här! Aisha! Så här gör vi med dom som inte ska vara här.

Axel tog ett steg till mot Abdi och höjde handen med snön för att mula honom. På samma gång lyfte Aisha sin hand och ropade samtidigt:

– Spring, Abdi! Spring!

Isbollen flög i en lång båge mot Axel och träffade honom rakt i ansiktet. Han skrek till av smärta. Abdi passade på tillfället, kom på fötter och sprang.

Just då kom nån springande upp i backen. Det var Patrik, som är gympalärare på vår skola.

– Vad är det som pågår här? röt han.

Ville knyckte med huvudet mot Aisha.

– Det var hon, sa han. Hon kastade på Axel.

Patrik vände sig mot Aisha.

– Gjorde du det? frågade han.

Hon nickade. Patrik gick fram till Axel som fortfarande höll ena handen för ögat.

– Får jag se, sa han.

Axel tog bort handen och Patrik kollade på hans öga. Aisha och jag stod kvar utan att säga nånting. Patrik vände sig mot oss igen.

– Tur för dig att den inte träffade ögat, sa han till Aisha. Det kunde ha gått riktigt illa. Följ med in! Du också, Liv.

I vanliga fall skulle Patrik nog ha tagit med oss till vårt klassrum och låtit Karin ta hand om alltihop. Karin brukar vara bra på att reda ut bråk i klassen. Hon lyssnar på alla och tror inte att hon vet från början vad som hänt. Men den här veckan var Karin sjuk och vi hade vikarie. Det var väl därför som Patrik tog med oss till gympasalen i stället och pratade med oss själv.

Pratade, inte lyssnade. Han frågade inte ens Aisha varför hon hade kastat bollen. Först pratade han en lång stund om hur farligt det var att kasta snöboll på andra, särskilt nu på våren när snön blev till is när man kramade den. När han tystnade till slut sa Aisha:

– Det var dom som började.

– Var det? sa Patrik. Hur då? Kastade de snöboll på er?

Aisha skakade på huvudet.

– Slog de er?

– Nej.

– Vad gjorde de, då?

Aisha teg. Patrik suckade.

– Det spelar ingen roll, sa han. Vad de än gjorde så är det fel av dig att använda våld. Förstår du? Här i Sverige gör vi inte så. Om nån är dum mot dig ska du säga till en lärare. Inte slåss eller kasta nåt. Det måste du lära dig om du ska stanna här.

Aisha sa fortfarande ingenting.

– Ni kan gå nu, sa Patrik. Men så fick han liksom syn på mig och sa:

– Har du nåt att säga, Liv?

Jag drog efter andan och så sa jag:

– Det var faktiskt dom som började. Dom var dumma mot Aishas lillebror. Dom tänkte mula honom.

– Tänkte dom? sa Patrik. Men dom gjorde det inte?

– Nej, men …

– Jag ska prata med killarna, avbröt Patrik. Stick iväg nu.

Jag borde ju ha berättat alltihop. Vad Ville och Axel sa till Abdi, vad de gjorde. Men orden fastnade liksom i halsen på mig, jag kunde inte få fram dem. Så vi gick bara därifrån.

AVSNITT 5

Om jag inte hade sett fram så mycket emot skolavslutningen och sommarlovet skulle jag kanske ha tänkt mera på att Aisha hade blivit annorlunda de senaste veckorna. Förut hade hon varit arg ibland och glad för det mesta. Nu var hon tystare och ibland såg hon ledsen ut. Men när jag frågade henne vad det var sa hon bara ”ingenting”.

Mamma hade lovat att jag skulle få välja klänning till skolavslutningen i en katalog som hon hade beställt.

– Vad ska du ha för klänning? frågade jag Aisha. Får du en ny?

Aisha ruskade på huvudet.

– Inga pengar, sa hon. Kan inte be mamma om en klänning bara för det där.

Det där, sa hon, som om avslutningen inte alls var viktig. Men hon hade ju inte varit med om det förut, så hon visste förstås inte hur roligt det är.

– Aisha får ingen ny klänning till avslutningen, sa jag till mamma när vi satt och bläddrade fram och tillbaka i katalogen, en kväll i förra veckan. Hennes mamma har inte råd.

Mamma såg fundersam ut, men hon svarade ingenting.

– Vad tror du om den där? sa hon i stället och pekade på en ljusblå klänning med brodyr. Det var precis den som jag hade tänkt att jag ville ha.

– Ja tack, sa jag.

– Fint, sa mamma och slog igen katalogen.

Paketet kom i fredags. Mamma hade det med sig hem från ICA, för det är där man hämtar posten också.

– Varsågod, sa hon och lade det framför mig på bordet. Jag öppnade kartongen och där låg den ljusblåa klänningen. Den var precis så fin som jag hade tänkt att den skulle vara.

När jag tog upp den såg jag att det låg nåt mera under den, nånting ljusrött. Jag tittade upp på mamma som såg finurlig ut.

– Varsågod, sa hon igen. Packa upp alltsammans.

Det var en likadan klänning, fast i en annan färg. Och under den låg en vit sjal med prickar i samma färg som klänningen.

Jag blev så glad när jag förstod. Mamma hade köpt en klänning som Aisha kunde ha på skolavslutningen. Och hon hade till och med tänkt på att köpa en sjal som passade till den.

Aisha blev också jätteglad. Hon strök över klänningstyget med handen och sa att det var den finaste klänning hon hade haft nån gång.

– Din mamma är så snäll, sa hon igen.

Men nästa dag, när det inte ens var en vecka kvar till avslutningen, kom hon hem till oss med klänningen och sjalen inslagna i brunt papper.

– Ge det till din mamma, sa hon. Hon kan skicka tillbaka och få pengar, visst?

– Men varför? sa jag. Vad ska du ha på dig på avslutningen då?

– Jag behöver ingen klänning, sa Aisha. Jag ska inte gå på avslutningen.

Jag fattade ingenting.

– Är det för att vi ska vara i kyrkan? frågade jag, för jag visste ju att Aishas familj hade en annan religion än vi.

– Nej, sa Aisha. Men vi är inte här. Vi måste åka den dagen. Tidigt på morgonen.

Jag blev så rädd.

– Vart? frågade jag. Vart ska ni åka?

– Tillbaka, sa Aisha. Dit. Vi får inte stanna här.

– Fick ni veta det igår? undrade jag, för när hon fick klänningen hade hon ju inte sagt nåt.

– Nej, sa hon. För ett tag sen. Några veckor. Men inte att det skulle bli precis då. Mamma trodde om en månad eller så.

– Men varför har du inte berättat det förut?

Aisha ryckte på axlarna.

– Ville inte säga, sa hon. Ville inte att du skulle vara ledsen också.

Hon vände sig bort, så jag inte kunde se hennes ansikte och sa nåt som jag först inte kunde uppfatta. Men när hon upprepade det hörde jag;

– Det är mitt fel. Bara mitt.

– Hur kan det vara ditt fel? sa jag. Det kan det ju inte.

– Jo, sa Aisha. Det är för att jag gör fel. Inte gör som ni här i Sverige. Patrik sa det. Kommer du inte ihåg?

Då mindes jag vad Patrik hade sagt när Aisha hade kastat isbollen på Axel. ”Här i Sverige gör vi inte så.”

Men inte kan man skicka bort en hel familj för en sån sak? Eller kan man det? Jag var inte säker.

När mamma kom från jobbet frågade jag henne. Då hade Aisha redan gått hem och lämnat kvar klänningen och sjalen i mitt rum.

– Absolut inte, sa mamma. Även om ett barn gör nåt dumt så blir familjen inte ivägskickad på grund av det.

– Men varför, då?

– Jag kan ta reda på det, om du vill, sa mamma.

På måndag morgon ringde hon till chefen för stället där flyktingarna bor och frågade varför Aishas familj inte fick stanna. Efter skolan försökte hon förklara det för Aisha och mig.

Han säger att det inte finns några bevis för att din pappa blev dödad av soldaterna. Och om han blev det behöver det ändå inte betyda att det är farligt för er andra. Om ni är rädda för att åka tillbaka till staden som ni kom ifrån så finns det andra delar av landet där det är säkrare, säger han.

– Tror dom att vi ljuger? sa Aisha. Tror dom att vi bara hittar på?

Mamma såg hjälplös ut.

– Jag vet inte, sa hon. Jag bara talar om vad han sa. Jag tycker också att ni borde få stanna, nu när ni har varit här så länge och du och dina bröder går i skolan och pratar svenska och allting. Jag sa det i telefon, men då sa han bara att det inte var han som bestämde och att det inte gick att ändra på. Hur som helst så är det inte ditt fel, Aisha, det har ingenting med dig och den där snöbollen att göra.

Aisha tog ett andetag och tittade på mamma. Hon log faktiskt lite.

– Tack, sa hon.

– Vill du göra mig en tjänst, Aisha? frågade mamma.

– Vad då?

– Behåll klänningen, sa mamma. Och sjalen förstås. Jag skulle bli så glad om du ville göra det.

Aishas ansikte lyste upp, nu log hon på riktigt.

– Tack, sa hon igen.

I morse, före avslutningen i kyrkan, gick mamma och jag till huset vid sjön. Vi gick uppför trappan till rummen där Aishas familj bodde och hjälpte dem att bära ner sakerna som de skulle ha med sig. Vi väntade med dem tills polisbilen kom för att köra dem till flygplatsen. Aisha och jag hade likadana klänningar på oss: min ljusblå, hennes röd. Jag såg hur den prickiga sjalen lyste genom bakrutan när bilen körde bort. Vi grät, både mamma och jag.

Hemma, på väggen över min säng, hänger en teckning av två flickor, en mörk och en ljus. Samma namn. Men olika liv.

Jag förstår inte varför det måste vara så orättvist.